Orsaken
Finanskollapsen anses ha startat i USA med en ökning av kreditförluster för så kallade subprimelån, det vill säga fastighetslån med sämre säkerhet. Bankerna lånade ut pengar till individer med dålig återbetalningsförmåga med tanken att värdestegringen på husen skulle skapa en säkerhet och kunde därmed skjuta både ränteinbetalningar och amorteringar på framtiden när huset skulle anses vara mer värt. Lånen såldes ofta vidare av bolåneinstituten till andra finansiella aktörer, ibland i flera steg. Vanligen användes den underliggande tillgången i form av fordringar på fastighetsägare som säkerhet för emmittering av olika obligationspaket som såldes vidare. Krisen utlöstes dels av att prisökningarna på hus stagnerade och lånen skulle sättas om, dels av en ökad osäkerhet om sysselsättningen där ökad arbetslöshet kunde göra det omöjligt för fler att sköta sina lånebetalningar. En kedja av fallande boendekostnader samt att ingen visste vem som satt på de ”dåliga” säkerheterna satte igång en kedja av osäkerhet i USA:s finansbransch som snabbt spred sig över världen.
Reglerna i USA gjorde att banken satt med ”Svarte Petter” om låntagaren inte hade råd att lägga om lånen, banken tvingades i många fall ta över husen och förlusten när den boende gjorde en så kallad ”walkout”, vilket innebär att låntagaren förlorar sin insats men slipper ytterligare krav på ett hus som är värt mindre än lånebeloppet.
Den amerikanska fastighetsbubblan är en följd av en lång rad beslut av myndigheter för att stimulera bostadsmarknaden.
1997 höjde kongressen frigränsen för skatt på reavinster från husförsäljning från 125 000 dollar till 500 000 dollar.
1999 gavs bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac ett explicit mål från Clinton-administrationen om att 42% av lånen måste gå till personer med en inkomst under medianen för ett visst geografiskt område. Kravet höjdes till 50 procent år 2000, upphörde sedan till 2004 för att därefter under Bush-administrationen höjas till 52% år 2005. Ett tilläggskrav var att 12 procent av bostadslånen skulle gå till verkliga låginkomsttagare; kravet skärptes senare till 28%.
2004 beslöt den amerikanska finansinspektionen, SEC, att låta fem investmentbankerna låna ut 40 gånger volymen av det egna kapitalet (mot tidigare 12). [1].
Fannie Mae och Freddie Mac ger inte lån direkt till husägarna utan till de banker som svarar för lånen till husägarna. Dessa institut svarar för hälften av alla huslån i USA. För att finansiera sin egen verksamhet sålde instituten lånen vidare med hjälp av investmentbanker som Bear Stearns och Lehman Brothers. Dessa banker är mindre reglerade än de reguljära bankerna.
Banker och andra finansinstitut motiverades att låna ut pengar genom att den amerikanska räntan[2] sänktes från 5,75% till 0,75% under 2002 för att stimulera konjunkturen. När sedan räntan successivt höjdes igen för att 2006 uppgå till 6,25% blev bostadslånen allt dyrare, efterfrågan på bostäder sjönk och därmed bostädernas värde. Bankerna hade inte längre säkerheter för sina lån och ränteintäkterna sjönk. Subprimelånen ökade i omfattning från 2004 och många blev dyrare då de inledande två årens reduktion av räntan ersattes med en förhöjd ränta.
Bankerna ska kunna garantera att en viss mängd kunder kan göra uttag från banken trots att täckning för samtliga lån ej finns tillgängliga på banken. Detta sker genom så kallad fractional reserve banking [3]. Detta innebär i kort att för varje gång pengarna lånas ut reserveras en liten del medan majoriteten av kapitalet kan lånas ut igen.
En annan betydelsefull orsak till bolånebubblan är det väldiga inflödet av kapital till USA från placerare i omvärlden[4] från oljeländer, omfattande investeringar från Kina, japanska pensionsfonders köp av amerikanska värdepapper och olika typer investeringar från en rad andra länder[5]. Den stora upplåningen utomlands kompenserade för underskottet i inhemskt privat sparande och medförde en ökad tillgång på kapital på den amerikanska marknaden. Det omfattande utländska ägandet är en viktig orsak till att krisen spridit sig till andra länder där placerare nu ser värdena falla på sina tillgångar i USA.
Effekter
Problemen för bankerna och de ökade riskerna inom den finansiella sektorn började märkas i augusti 2007 i räntesättningen på marknaden för lån mellan banker och finansinstitut.[6] När banker lånar till varandra, betalar de normalt samma ränta som när staten lånar pengar, plus ett litet påslag, som under första halvan av 2007 och tiden dessförinnan oftast låg på 10 räntepunkter (0,10 procentenheter) eller mindre. Detta påslag, som kallas räntespreaden på interbankmarknaden, låg under hösten 2007 mellan 50 och 100 punkter på många finansmarknader. Detta var ett uttryck för att utlåning till andra banker började ses som betydligt mer riskabelt än förut, på grund av befarade problem med de dåliga bostadslånen. Efter att ha sett ut att stabiliserats i mitten av 2008 ökade åter räntespreadarna i september och oktober 2008. I Storbritannien förekom räntespreadar på mellan 150 och 200 punkter, och i USA på mellan 250 och 300 punkter.
Några händelser